Jag sitter vid stranden med en ståtlig svan intill mig. Vattenytan har återgått till sitt naturliga lugn. Den trycks upp mot standen i jämn takt, lugnt pulserande med det tillhörande skvalpandet som utgör ett mycket rofyllt bakgrundsljud till den här scenen. Svanen jämte mig kämpade väl. När jag kastat mig från klipporna ut i vattnet hade jag förstås missbedömt avståndet och landade ett par meter ifrån fågeln som började simma så fort den kunde för att söka skydd. Jag stötte emot botten en tre-fyra meter under ytan. En ögonblick var allting stilla - jag kunde se svanens konturer och ana de stora fötternas paddlande - tills jag tryckte ifrån med benen och sköt mig själv från botten i riktning mot mitt byte. Min lungkapacitet är absolut inget att skryta med, normalt kan jag inte hålla andan mer än en halv minut, men nu med alla mina krafter samlade, koncentrerade och inriktade på en enda sak, det tydliga målet uppe vid ytan, hade jag inte en tanka på att hämta syre.

Jag ser på det döda djuret intill mig och kan inte låta bli att le. Det känns som en vän ligger där, någon man tyckt mycket om, delat fina stunder med. Minnen av lyckliga stunder, det är kopplingen man har till någon man saknar, minnen av de roliga saker man upplevt tillsammans, men saknaden implicerar något slags avbrott i kontakten. Folk försvinner, folk dör.

Jakt är något mycket speciellt att uppleva tillsammans. Man måste koncentrera sig helt och fullt på vad man håller på med, man öppnar sina sinnen för att ta in alla detaljer som kan vara relevanta. Kanske är det därför särskilt lätt att känna samhörighet under en jaktexpedition; utan att tänka på det tar man in en stor mängd information om kamraternas rörelsemönster och uttryck. Det är dessutom en enastående upplevelse man genomgår tillsammans när jakten ger frukt. Men att själva frukten, bytet, blir föremål för så starka känslor hos jägaren att man faktiskt saknar djuret när man dödat det... Det är åtminstone för mig något nytt.

Jag närmade mig mitt byte och såg nu tydligt de stora fötterna. Utan att tänka efter tog jag tag om svanens hala lemmar och drog ned henne under ytan. Jag fick upp händerna på den vita ryggen och tryckte den ned under mig i vattnet. fjädrarna lyfte i vattnet och vingarna svängde ut ett slag medan näbben desperat kämpade för att få suga i sig av luften ovan ytan. Jag måste överraskat henne ordentligt, halsens snabbt svepande rörelser liknade inget beteende jag tidigare sett hos en svan. Jag tog tag om den för att koppla det dräpande greppet, men plötsligt fann jag mig med den oranga näbben i höjd med min haka. Ögonen stirrade in i mina och svanen verkade sluta kämpa. Vi hängde så, stilla under ytan och tittade på varande i flera sekunder tills näbben gjorde ett hastigt utfall för att bita mig. Jag tryckte halsen ifrån mig men kunde inte med att pressa samman mina fingrar runt de vita fjädrarna den här gången heller. Än en gång såg jag in i svanens ögon. Sedan svartnade det.

När jag kom till medvetande låg jag några meter upp på stranden. Jag hostade upp vatten och såg mig omkring. Vid min vänstra sida låg den vita kroppen. Jag drog försiktigt handen över de kalla fjädrarna.

Kanske är jag fortfarande litet för omtöcknad för att förstå situationen, men jag tror det varit en värdefull upplevelse jag varit med om. Kanske är svanar inte så olika människor. Kanske kan de bli våra vänner. Jag tittar på svanen igen. Jag tror ... rör den sig eller är det jag som hallucinerar?

"Björn! Björn!"

Han kommer gående lugnt över stranden med en väska i handen. Hans kläder är lika våta som mina, men han är bra mycket piggare. Han drar fram en öl och räcker mig. Sedan tar han upp sin yxa och innan jag hinner reagera har han kapat halsen rakt av. Jag skynder mig att öppna ölen, tar en klunk och blickar ut över vattnet. Doften från det grillade köttet kommer trots allt att passa perfekt in i den här idyllen.

Tommy Kennedy, 1965

Apropå förra inlägget kommer här en kort sammanfattning av vinteraktiviteter i svanjaktens tecken. Jaktsäsongen har trots allt inte dragit igång än, även om vi knappast kan prata om vinter i de södra delarna av landet. Vad gör en svanjägare under årets kalla, svanlösa månader?

Förutom att minnas och skriva ned sina jakthistorier förbereder man den kommande jaktsäsongen. Snaror behöver knytas, och det kan vara bra att hålla sina händer igång för att vara säker på att de orkar med stryptagen när svanarna kommer tillbaka.

En snara är lätt att knyta enligt modellen "hängsnara". Instruktioner för knopen kan läsas här. Själv använder jag läderremmar, 1-6 mm tjocka. Vilken tjocklek man väljer beror förstås på vad man ska använda snaran på. Är man ute efter en lätt övningssnara för att öva stryptag hemma, har man kanske inga höga krav, medan en snara som ska användas i jakt bör klara åtminstone tio kilo. Det ger en viss säkerhet att veta att man har bra grejor till hands när man står inför en strypsituation på liv och död.

Äkta läder ger en spänst som fallit mig väl i smaken. Men experimentera gärna med olika material för att hitta det som passar dig bäst. Det finns många intressanta alternativ där ute. Läder har begränsad livslängd och slits ganska fort jämfört med polyesterbaserade material eller rep i hampa.

När du knutit din första snara ska du genast prova den på något. Använd din fantasi, det finns många lämpliga saker runt omkring dig. Ta dig an en petflaska, ett skohorn eller en gammal kobratelefon. Gå samman med några vänner och vänd ett bord så har ni varsitt ben. Placera bordet på en matta som låter det glida och kämpa så med snarorna runt bordsbenen och se vem som lyckas dra bordet till sig. Satsa pengar för att göra det mer intressant om ni så vill. Leta fram varsitt brännbollsträ, sätt på er ögonbindlar och försök strypa varandras tillhyggen. Eller drick er fulla och dra ut på stan med era snaror. Prova kokain och se vem som vågar ta den största dosen.. Bara fantasin sätter gränser när ni leker med era snaror.

Men inget är förstås som att dra sin snara om en riktig svanhals. Det träningsredskap som ger det största pirret i magen är kanske en uppstoppad svan. Det funkade för Polischefen och Tommy Kennedy, och det funkade för min högstadielärare på bilderna nedan.

"Hmm, antrikå säger du?" Polischefen blev stående och tittade på måltiden som Claude von Kaktus just dukat fram. På tallriken låg två bitar entrecôte intill en sjö av ketchup. "Ta en bit om du vill." Polischefen tog en tugga som han tyckte smakade riktigt bra, även om han påpekade att det hade varit gott med en potatis till. "Du ska åtminstone ha lite krydda." Polischefen öppnade vapenskåpet varpå von Kaktus gav ifrån sig en djup suck. Men muskot till maten hade han ingenting emot. Kryddan lyfte verkligen fram stekens smak och höjde måltidens kvalitet ett snäpp.

Polischefen stod en stund och iakttog sin nye kollega. En ung och naiv grabb som varken lärt sig att koka potatis eller skilja mellan film och verklighet. Aldrig hade han varit nära naturen och upplevt de enkla vägar till njutning som nya generationer alltmer hölls bort ifrån. Polischefen började tycka litet synd om Claude von Kaktus som nu slevade upp det sista från tallriken. Kött verkade han åtminstone tycka om.

Claude von Kaktus satte igång med att diska sin tallrik när polischefen avbröt honom och fattade tag om hans arm. Det var dags att låta aspiranten ha lite roligt, och ska man få en ung kille att ha roligt behöver man förmodligen dra upp tempot en aning så som de gör på teve.

Så tänkte åtminstone polischefen när han drog med sig sin unge lärling ut i bilen. I högsta fart bar det iväg ut ur stan. von Kaktus höll fortfarande i diskborsten och hann inte släppa taget när polischefen skulle rycka den åt sig för att slänga den genom rutan. Claude von Kaktus rycktes med och slog huvudet i ratten. Bilen gled över på fel sida av vägen men polischefen lyckades i sista stund få kontroll över fordonet. När han letade efter diskborsten upptäckte han att hans medpassagerare tuppat av i sätet. Diskborsten satt kvar i handen. Polischefen tog den och gnuggade den intensivt mot den avsvimmades panna. Han vaknade inte men andades i alla fall, för när polischefen höll diskborstsen mot hans näsa steg det upp små bubblor av diskmedel i luften.

Bilen körde vidare in på en mindre skogsväg och kom snart fram till en gård. "Psst! Vi är framme, hörru!" Medan von Kaktus kvicknade till kom Tommy Kennedy ut ur huset och fram till bilen. "Nöje eller affärer?" frågade han. Polischefen nickade mot von Kaktus som tog sig för pannan och sedan torkade av händerna på skjortan. Det skulle bli nöje för tre. Tommy Kennedy hade alltid tid över när polischefen kom förbi, och eftersom detta var ett alldeles särskilt fall av att komma förbi, med hedersgäst och allt, hade Tommy Kennedy hur mycket tid som helst över.

De tre gick nedför en trappa på baksidan av huset. von Kaktus på stapplande fötter, Polischefen på ivriga och Tommy Kennedy på sina bästa festfixarfötter. De två senare drog djupa andetag. Redan på väg ned kom doften emot dem. Det tog den ganska omtöcknade von Kaktus en stund att känna igen den, och endast undermedvetet anade han först vad hans synintryck sedan skulle bekräfta: källaren var ett gigantiskt förråd av muskot.

Tommy Kennedy visade runt bland hyllorna. "Vad.. Vad gör du med all muskot?" frågade von Kaktus. Tommy Kennedy svarade med en stadig, stolt stämma: "Odlar, säljer, importerar, brukar, gömmer". "Från staten", fyllde polischefen i. von Kaktus tittade tvivlande på de båda. Men nu var inte rätt tid att stå och vara skeptisk. Tommy Kennedy plockade fram pilsner och visade herrskapet in i en gång som nu skulle komma väl till pass: muskotbowlingen.

Både käglor och klot bestod av muskotnötter. De förra vackert svarvade och de senare tilljämnade med rivjärn. När Tommy Kennedy missade käglorna tog han upp sitt sin nöt och jämnade till den över sitt glas, så länge drycken behövde den extra kryddan. De båda andra följde hans exempel. Tommy Kennedy vann de första två serierna. I den tredje försökte han låta Claude von Kaktus vinna, men diskmedlet irriterade fortfarande ögonen och istället vann polischefen som druckit mest öl och därför hade det jämnaste klotet.

Tommy Kennedy började förbereda andra aktiviteter, men polischefen hejdade honom. Muskotbiljard och muskotboule är bra saker, men polischefen ville visa Claude von Kaktus DET FINA LIVET. Ögonbindel sattes på Claude von Kaktus som sedan snurrades några varv och blev inputtad i en smal gång. Han famlade sig långsamt fram medan de båda andra ivrigt iakttog det hela. Minuterna gick tills...

"Vad i helvete?!" "Han har hittat den!" "Stryp! Stryp! Stryp! Stryp! Stryp! Stryp!" ropade polischefen och Tommy Kennedy, knappast i kör men åtminstone samtidigt. "Åh fy fan! Vad är det här?!" Claude von Kaktus förstod inte leken och drog av sig ögonbindeln. Framför honom stod en uppstoppad svan. De andra sprang in i gången och putte den skräckslagne von Kaktus åt sidan. Detta hade de gjort många gånger förr, både på lek och på allvar. Tommy Kennedy tog tag om svanens hals, vrålade att nu jävlar, nu skulle svanen få. "Ja den sa ha, den jäveln", stämde polischefen i och sparkade till svanen mot buken medan Tommy Kennedy låtsades kväva den uppstopade fågeln. Han simulerade att svanen kämpade emot. Polischefen skyndade till hjälp. Han tog ögonbindeln från Claude von Kaktus och drog den om svanens hals. "Helvete, han dör ju aldrig!"

De båda männen brottades med svanen i flera minuter innan de kunde enas om att uppdraget var slutfört. Det var dags att ta tillvara på kroppen. De försökte sätta ögonbindeln på Claude von Kaktus än en gång, men denne vägrade. Det fick vara slut med trams nu, sa han. Polischefen och Tommy Kennedy var båda uppenbarligen svårt sjuka på något sätt. Allvarliga psykoser kanske, från all muskot de stoppade i sig. "Eller så är vi bara mycket, mycket underfundiga", inflikade polischefen och log.

von Kaktus följde med upp i köket på vilkor att svanen lämnades i källaren. Nu skulle man tillreda en riktig festsupé. Detta var anledningen till att Tommy Kennedy var så glad över att ha en hedersgäst i huset; det gav honom anledning att öpnna sin heligaste frys. Efter varje lyckad jakt lagrade Tommy Kennedy ett stycke kött till bistrare tider. Nu under vintern var den reserven en guldgruva för hungriga svanjägare.

På varje köttbit i frysen fanns dessutom en liten historia om jakten. Så här stod det om den svanen de tre herrarna nu skulle äta:

SÅNGSVAN, HANE

MAJ 1982, SMÅLAND

Vinden blåste hårt denna morgon. En svanflock väntades söka skydd i skogarna. Men på vägen dit fick vi se en sjö där det hände märkliga saker. Från långt håll kunde vi skåda änder som fångats upp av vinden och slungades tiotals meter upp i luften. Vi körde närmare sjön och såg svanar driva omkring i vattnet. Efersom vinden tilltog från sydost tog vi oss fortast möjligt till sjöns nordvästra sida. Där stod vi redo på stranden när svanarna drev inåt land. En efter en plockade vi upp dem ur vattnet och lät våra snaror ta deras sista krafter ifrån dem. I vissa fall fick vi använda buntband för att hinna med den ström av trötta halsar som kom emot oss. Totalt uppgick fångsten till nio sångsvanar!

Polischefen kokade potatis och von Kaktus fick själv välja en nöt att krydda köttet med. När de satte sig till bords kände han sig äntligen hemma på den nya orten och med de nya vännerna. Stämningen var fantastisk och måltiden utsökt. Han mådde äntligen bra igen efter bilturen. Men den roligaste delen av DET FINA LIVET hade han ännu kvar att utforska.

Hjärtinnerligt välkommen till svanjaktsbloggen.se(xy)! Idag ska vi återse gamla bekanta som vi senast besökte i oktober förra året. Jag tänkte återgå till ett par fina traditioner, nämligen (a) ge tips om svanjaktsmusik - dagens tips blir Stevie Wonders Superstition (kolla in videon här bara, tusan att en blind man kan se så jävla cool ut) och dessutom James Cottons live-version av Muddy Waters Mannish Boy (klicka och njut) - och (b) att skriva om...

Muskot. Skåpet var fullt av muskot, muskot från alla världens hörn, elegant sorterade i små låtor märkta med nötternas ursprung. Nykomlingen fick svindel och var på väg att välta omkull där han stod i ångorna från den jättelika buffén. Polischefen kunde bara hoppas att kollegan skulle förstå. Han gick in i köket och satte på kaffe medan von Kaktus fick försöka vänja sig vid en situation som ingen på polishögskolan förberett honom på.

Hemma i Stockholm hade han aldrig föreställt sig att någonsin flytta ifrån storstaden. Visst, det var ingen hemlighet att man kunde hamna lite varsomhelst efter utbildningen, men ungdomar med Claude von Kaktus bakgrund är väl vana vid att få som de vill.

Familjens ägor sträckte sig genom en 12-rumsvåning i ett ståtligt 1800-talshus. Fadern var läkare och mycket framgångsrik. Modern hade visserligen inga egna framgångar att skryta om, men överdrev gärna sin makes franska ursprung och talade länge om vilka pampar hans patienter var. Nu är det dock sonen i familjen vi ska fokusera på. Även om han under sin skolgång fått fina betyg som inkluderat även honom i moderns predikningar på symötena, tröttnade han ganska snart på att leva upp till familjens rykte. Han var inte helt passiv i tonåren, för på den här tiden hade man ännu inte uppfunnit datorspelen och det fanns gott om jobb för en yngling med inställsam attityd och vårdat yttre. Men föräldrarna tyckte inte att de olika ströjobb han höll sig med var passande för en läkarson.

När Claude von Kaktus fyllde 21 fick han därför en sträng uppmaning av sin far att lämna föräldrahemmet och skaffa sig en utbildning. Till faderns förtret lockade varken utbildningar i ekonomi eller juridik. Istället såg pojken sina förebilder på bioduken, i filmer där en stark, handlingskraftig man rensade upp buset från stadens gator.

Sent en kväll berättade Claude von Kaktus för sina föräldrar att han skickat in en ansökan till polishögskolan. Hans far blev så rasande att han vrålade franska svordomar genom alla de tolv rummen till sent in på natten.

Borgarsonen gjorde faktiskt riktigt bra ifrån sig under utbildningen. Studiediciplinen hade han inget problem med. Hans uppfostran hade också begåvat honom med en stark social framtoning. Han hade inga problem att få vänner, även om vissa kunde uppfatta honom som litet inställsam. Bland dessa fanns dock en av skolans lärare: Ragnar Olsson, en man med arbetarbakgrund som själv tyckte sig tillhöra dem som arbetat sig upp här i världen. Han avskydde elever som liksom Claude von Kaktus kom från rika familjer. Den attityden speglades också i hans omdöme i arbetet som lärare, vilket ledde till att många studenter blev missnöjda med honom.

Claude von Kaktus klagomål hos rektorn var inte det första som inkommit. Så småningom beslutades att Ragnar Olsson skulle återgå till sin gamla tjänst som kommisarie i stockholmsdistriktet. Claude von Kaktus blev förstås nöjd med den påföljden, men anade inte att den skulle sätta käppar i hjulet för hans egna planer att patrullera samma distrikt. Med hans goda betyg var han en av dem som hade förtur när det vid utbildningens slut var dags att söka anställning som aspirant. Han borde därför ha beviljats anställning i det distrikt han själv valt, men där ville inte Ragnar Olsson ha honom. Det var inte det att Ragnar ville ge igen, han ville bara minimera riskerna att få arbeta tillsammans med ännu en överklasspojk och drog därför i några trådar för att få Claude von Kaktus kommenderad lagom långt bort från regionen.

En eftermiddag i december anlände von Kaktus till den lilla by som skulle bli hans nya hem. Han hade sett fram emot att få parkera mitt i en flock av radiobilar och blev därför besviken när han inte såg något annat en gammal opel stå parkerad utanför polishuset. Men alla tjänstebilar var förstås ute och patrullerade. Kanske jagade de en farlig knarkliga som smugglat över norska gränsen för att sedan börja skjuta vilt mot mötande bilar. Förmodligen var det så. Kanske hade de tagit gisslan också. Claude von Kaktus rös och log på samma gång.

Så gick han uppför polishusets trappa. Han sträckte litet på sig när han läste Polismyndigheten Värmland på dörren. Sedan stannade han upp mitt steget, för på dörren stod också Folktandvården och Försäkringskassan. Han studerade huset noga därifrån han stod. Det fanns trots allt två våningar, det kanske gick att samsas om utrymmet. Då väcktes han i sina funderingar av en serie fula ord på en ful dialekt.

"Helvetes jävla fan i helvete, ditt julstjärnesrövhål, jag ska..."

Claude von Kaktus tog några steg tillbaka på trappan och fick syn på en man som försökte få upp en adventsstjärna i ett av fönstren. Mannen fäste blicken vid von Kaktus och öppnade fönstret. Han presenterade sig som Björn Karlsson och släppte julstjärnan så fort han förstått att han hade en kollega framför sig.

Inne på polisstationen fanns en dammig bänk som tycktes fungera som reception, och bakom den fyra skrivbord och några hyllor och skåp. Bara ett av skrivborden användes i själva verket, och de andra använde polischefen när han ställde ifrån sig sina kaffekoppar. Claude von Kaktus kunde snabbt räkna till över trettio stycken.

Efter att alla formaliteter var avklarade blev nykomligen litet rastlös men kom sedan att tänka på att detta ju var just det tillfälle han väntat så länge på och drömt om under hela sin utbildning; han vände sig mot polischefen och sade, aningen högtidligt, "jag behöver ett tjänstevapen". "Finns i sjön", svarade polischefen. "Ursäkta?" "Här finns inga vapen. Jag har gjort mig av med dem." Claude von Kaktus sneglade mot det stora vapenskåpet längst in i rummet, just intill köket. Polischefen fortsatte för att bli av med den yngres förvånade ansiktsuttryck: "Vapen dödar!" "Det är inte vapen, det är människor som dödar" replikerade Claude von Kaktus. "Jag vill inte vara en av de människorna" förklarade polischefen. De såg på varandra en kort stund innan Claude von Kaktus gick bort till vapenskåpet. Redan innan han öppnade det registrerade hans nosbär en doft som var bekant men inte riktigt gick att sätta fingret på.

När kaffet var klart valde polischefen ut några lämpliga nötter ur skåpet. De satt tysta en stund tills han bestämt att Claude von Kaktus haft tillräckligt med tid att samla sig. "Du borde bekanta dig med Mats Brantings teorier." "Va? Den där kuksugaren?" "Det är min vän du talar om!" Det blev tyst igen.

Idag ska vi fortsätta på berättelsen om Mats Branting och Svenskar med snaror (se föregående inlägg). Under 80-talet blev över 400.000 svenskar medlemmar i föreningen Svenskar med snaror. De flesta av dessa hade inga som helst planer på att jaga svan, även om det blev lagligt, men Mats Brantings filosofi kom att övertyga en stor del av befolkningen och Svenskar med snaror kom att handla om mer än jakt.

Riktigt vilka mål Mats Branting hade när han startade Svenskar med snaror vet ingen idag. Som föreningens namn antyder var de potentiella medlemmarna främst svanjägare, men föreningens manifest tog upp långt fler saker än svanjakt, och medlemmarna blev allt ifrån rebelliska tonårsflickor till polischefer, riksdagsmän och tv-kockar. Man kan tänka sig att Mats Branting först riktade sig till svanjägare för att ringa in en given målgrupp som lätt kunde värvas som medlemmar, och när han fått det stöd han behövde kunde han låta dagordningen omfatta även andra frågor och börja värva medlemmar från andra grupper. Men man kan lika gärna tro att hans fokus hela tiden låg på svanjakten, och att resterande punkter i manifestet snarare handlade om att framföra svanjaktstesen genom god retorik än några verkliga intentioner att förändra världen.

Visst finns fortfarande de som hävdar att Branting inte använde några knep av det här slaget och alltid talade från hjärtat, men de allra flesta har idag negativa associationer till hans namn. Hela rörelsen fick ett väldigt abrupt och tragiskt slut i april 1987. Det är dock en annan historia. Fram tills dess hyllades hans idéer och de är därför värda att titta närmare på.

Två rubriker ur Svenskar med snarors manifest lyder "Mord och vapen" och "Vapen och instinkter". Sammanfattat handlar dessa strofer om att jämföra människan i det nutida samhället med den stenåldersmänniska som levde för trettiotusen år sedan. Utifrån den jämförelsen spådde Mats Branting en dyster framtid:

På stenåldern hade människan inga gevär. Däremot hade man goda jaktinstinkter och lyckades fälla stora djur med spjut. Om människan lyckats snickra ihop gevär för trettiotusen år sedan hade vi förmodligen inte haft några älgar kvar idag. Istället blev vi jordbrukare och fiskare i vår del av världen och förlorade större delen av våra jaktinstinkter. När geväret så småningom uppfanns började man jaga igen med reducerade instinkter men desto kraftfullare vapen. Detta var en bra kombination tills det att vapnen tog överhanden i jakten. Så småningom blev vapnen så avancerade att instinkterna inte längre behövdes. Istället satt jägaren i ett torn och väntade på att älgen skulle komma nära nog för vapnet att göra resten. Mats Branting jämförde jakt från älgtorn med ett lerduveskytte där en lerduva skjuts upp i luften varannan timme och där skytten väntar tills den landet på marken innan han skjuter.

Mats Branting menade att jakten skulle bli avsevärt mycket roligare om man gick tillbaka till att använda sina instinkter i högre grad. De flesta jägare tycktes ändå lockas mer av själva jakten än den middag den kunde restultera i. Eftersom de senaste decenniernas vapen också blivit väldigt effektiva i en jakt där man riskerade att göra djurarter utrotningshotade, ansåg han också att man helst borde lagstifta i frågan.

Vapen används dock inte bara i jakt. Allra mest pengar finns det förstås inom den militära vapenindustrin, och där har utvecklingen gått avsevärt mycket snabbare. De tusentals kärnvapen som står redo runt om i världen skulle kunna förgöra hela mänskligheten på en dag. Mats Branting trodde att det redan på 1980-talet skulle räcka med en galen och irriterad ledare i något av världens mäktigaste länder för att halva jordens befolkning skulle kunna dödas i en handvändning. Ponera då att utveckligen av kärnvapen och annat krigsmateriel fortsätter - för vad tyder på att den skulle stanna av? - vilken potential kommer då vapnen att ha om hundra eller tvåhundra år?

För trettiotusen år sedan hade vi spjut. Idag har vi gevär som låter jägaren sitta stilla i ett jakttorn och trycka in en avtryckare för att avrätta sitt byte, och vi har kärnvapen som lika enkelt kan döda hundratusentals människor åt gången. Vad kommer vi ha utrustat oss med om man tänker trettiotusen år framåt i tiden? Mats Branting sade sig vara helt säker på att varken älgen eller människan skulle överleva trettiotusen år till om utvecklingen av vapen får fortsätta.

Så, ja, ni snabbtänkta läsare har förstås förstått hur Mats Branting ville att kommande krig skulle utkämpas: med påkar, klubbor, yxor, spjut, pilar, svärd, stenbumlingar, kättingar och knytnävsslag. Det svåra med nedrustning är bara att veta var man ska börja. Och vilka nationer som ska börja, och om man litar på dessa nationer till den grad att man verkligen tror på att de ska börja när de säger så. Men Mats Branting såg just det här med den världsomspännande nedrustningens inledning som en enkel fas som skulle kunna verkställas genom moral. Hans plan var att Sverige skulle gå ut offentligt med den vackra visionen om nedrustning och sedan bara genomföra hela idén. Om då något annat land ville inta Sverige skulle det förstås gå mycket lätt, men det landets regering skulle samtidigt få uppleva ett mycket starkt motstånd både från det egna folket och andra länder till följd av den moraliskt förkastliga aktionen. Branting menade att det motståndet faktiskt skulle bli starkare än det motstånd en svensk försvarsmakt kunde frambringa.

Tycka vad man vill om de här idéerna - många har kallad dem båda naiva och korkade - men de väckte debatt och fick en stor del av svenska folket att engagera sig i frågor om jakt och nedrustning. Samtidigt spred spred sig en positiv syn på svanjakt enligt de äldre metoderna. Det fanns inget tvivel i svenska stugor om att det var moraliskt riktigt att slå sina händer om halsen på en svan och knipa åt ordentligt tills djuret sjönk ihop. Svenskar med snaror gjorde mycket för svensk svanjakt under några år, vare sig det var Mats Brantings mål med rörelsen eller inte. Tyvär fick som sagt den här goda tiden ett slut. Det ska jag berätta mer om en annan gång.