Så var vi tillbaka! Svanjakt skrivs det bäst och mest om på hösten tror jag, när man hunnit pusta ut, fått distans och åter igen blivit hungrig efter vår-sommarjakten. För nu har det börjat vattnas i munnen på mig igen. Tungan hänger ut och fladdrar som på en stor, svettig hund bara jag tänker på svan. För att komma litet närmare jakten har jag knutit en snara i mindre modell som jag använder för att träna stryptag på pennor under föreläsningarna. Det hjälper, men skrivandet brukar fungera bäst för att hålla tillbaka drifterna så här års.

Men vi börjar på 80-talet, då motståndet mot svensk (svan)jaktlagstiftning kom att bli större än någonsin tidigare. Nya generationer hade vuxit upp med jakthistorier från en jaktart de inte själva fått tillfälle att utöva. Samtidigt jagades älg som aldrig förr med en jaktutrustning som krävde allt mindre av jägaren. Den miljömedvetenhet som spridit sig sedan sjuttiotalet krävde ett ifrågasättande av jaktkvoterna, men för att få gehör krävdes också alternativ.

Det var alltså inte bara svanjägare som ville se förändringar, men ändå samlades alla som på något sätt hade synpunkter på lagstiftningen i föreningen Svenskar med snaror, ledd av Mats Branting. Självklart hade föreningen en stark koppling till svanjakt, och drev frågan om legalisering hårt, men genom att se svanjakten ur ett större perspektiv kom frågan också att handla om såväl älgjakt som fred, mänskliga rättigheter och teknikens påverkan på våra liv.

De som ville behålla den rådande lagstiftningen mot svanjakt hävdade ofta, och gör fortfarande, att det finns en stor risk att svanen blir utrotningshotad. Svanjägarna visade att arterna ökat stort i antal sedan jakten blev olaglig 1927 och menade att risken inte var större för just svanar än för andra djur som jagades lagligt. Mats Branting ansåg att båda teser var riktiga, och att det fanns en risk med att jaga andra arter, som älg, i den utsträckning man gjorde. Han föreslog därför att lagstiftningen inte främst skulle reglera vad som fick jagas, utan hur.

Nu närmar vi oss temat för svanjaktsbloggen, nämligen inte bara svanjakt utan svanjakt enligt metoden strypa, flå strimla. Vad Branting föreslog var nämligen att man skulle förbjuda jaktutrustning som underlättade jakten mer än nödvändigt. För svanjakt skulle bara kniv och snara få användas, och för älgjakt endast enklare gevär som tvingar jägaren att gå närmare älgen. Med de restriktionerna skulle inte lika många djur dödas, och jägaren skulle samtidigt få en mer spänningsrik jaktupplevelse genom att tvingas använda sina instinkter i högre grad.

Den här första delen av Svenskar med snarors manifest möttes av många älgjägare (och ornitologer) med förakt. Mats Branting blev bl.a. anklagad för att vara "hippie", "trädkramare" och en "kuksugare". Men den tilltalade både svanjägare och miljöaktivister.

Fortsättning följer inom kort.

Edvin Thöresson