Idag ska vi fortsätta på berättelsen om Mats Branting och Svenskar med snaror (se föregående inlägg). Under 80-talet blev över 400.000 svenskar medlemmar i föreningen Svenskar med snaror. De flesta av dessa hade inga som helst planer på att jaga svan, även om det blev lagligt, men Mats Brantings filosofi kom att övertyga en stor del av befolkningen och Svenskar med snaror kom att handla om mer än jakt.

Riktigt vilka mål Mats Branting hade när han startade Svenskar med snaror vet ingen idag. Som föreningens namn antyder var de potentiella medlemmarna främst svanjägare, men föreningens manifest tog upp långt fler saker än svanjakt, och medlemmarna blev allt ifrån rebelliska tonårsflickor till polischefer, riksdagsmän och tv-kockar. Man kan tänka sig att Mats Branting först riktade sig till svanjägare för att ringa in en given målgrupp som lätt kunde värvas som medlemmar, och när han fått det stöd han behövde kunde han låta dagordningen omfatta även andra frågor och börja värva medlemmar från andra grupper. Men man kan lika gärna tro att hans fokus hela tiden låg på svanjakten, och att resterande punkter i manifestet snarare handlade om att framföra svanjaktstesen genom god retorik än några verkliga intentioner att förändra världen.

Visst finns fortfarande de som hävdar att Branting inte använde några knep av det här slaget och alltid talade från hjärtat, men de allra flesta har idag negativa associationer till hans namn. Hela rörelsen fick ett väldigt abrupt och tragiskt slut i april 1987. Det är dock en annan historia. Fram tills dess hyllades hans idéer och de är därför värda att titta närmare på.

Två rubriker ur Svenskar med snarors manifest lyder "Mord och vapen" och "Vapen och instinkter". Sammanfattat handlar dessa strofer om att jämföra människan i det nutida samhället med den stenåldersmänniska som levde för trettiotusen år sedan. Utifrån den jämförelsen spådde Mats Branting en dyster framtid:

På stenåldern hade människan inga gevär. Däremot hade man goda jaktinstinkter och lyckades fälla stora djur med spjut. Om människan lyckats snickra ihop gevär för trettiotusen år sedan hade vi förmodligen inte haft några älgar kvar idag. Istället blev vi jordbrukare och fiskare i vår del av världen och förlorade större delen av våra jaktinstinkter. När geväret så småningom uppfanns började man jaga igen med reducerade instinkter men desto kraftfullare vapen. Detta var en bra kombination tills det att vapnen tog överhanden i jakten. Så småningom blev vapnen så avancerade att instinkterna inte längre behövdes. Istället satt jägaren i ett torn och väntade på att älgen skulle komma nära nog för vapnet att göra resten. Mats Branting jämförde jakt från älgtorn med ett lerduveskytte där en lerduva skjuts upp i luften varannan timme och där skytten väntar tills den landet på marken innan han skjuter.

Mats Branting menade att jakten skulle bli avsevärt mycket roligare om man gick tillbaka till att använda sina instinkter i högre grad. De flesta jägare tycktes ändå lockas mer av själva jakten än den middag den kunde restultera i. Eftersom de senaste decenniernas vapen också blivit väldigt effektiva i en jakt där man riskerade att göra djurarter utrotningshotade, ansåg han också att man helst borde lagstifta i frågan.

Vapen används dock inte bara i jakt. Allra mest pengar finns det förstås inom den militära vapenindustrin, och där har utvecklingen gått avsevärt mycket snabbare. De tusentals kärnvapen som står redo runt om i världen skulle kunna förgöra hela mänskligheten på en dag. Mats Branting trodde att det redan på 1980-talet skulle räcka med en galen och irriterad ledare i något av världens mäktigaste länder för att halva jordens befolkning skulle kunna dödas i en handvändning. Ponera då att utveckligen av kärnvapen och annat krigsmateriel fortsätter - för vad tyder på att den skulle stanna av? - vilken potential kommer då vapnen att ha om hundra eller tvåhundra år?

För trettiotusen år sedan hade vi spjut. Idag har vi gevär som låter jägaren sitta stilla i ett jakttorn och trycka in en avtryckare för att avrätta sitt byte, och vi har kärnvapen som lika enkelt kan döda hundratusentals människor åt gången. Vad kommer vi ha utrustat oss med om man tänker trettiotusen år framåt i tiden? Mats Branting sade sig vara helt säker på att varken älgen eller människan skulle överleva trettiotusen år till om utvecklingen av vapen får fortsätta.

Så, ja, ni snabbtänkta läsare har förstås förstått hur Mats Branting ville att kommande krig skulle utkämpas: med påkar, klubbor, yxor, spjut, pilar, svärd, stenbumlingar, kättingar och knytnävsslag. Det svåra med nedrustning är bara att veta var man ska börja. Och vilka nationer som ska börja, och om man litar på dessa nationer till den grad att man verkligen tror på att de ska börja när de säger så. Men Mats Branting såg just det här med den världsomspännande nedrustningens inledning som en enkel fas som skulle kunna verkställas genom moral. Hans plan var att Sverige skulle gå ut offentligt med den vackra visionen om nedrustning och sedan bara genomföra hela idén. Om då något annat land ville inta Sverige skulle det förstås gå mycket lätt, men det landets regering skulle samtidigt få uppleva ett mycket starkt motstånd både från det egna folket och andra länder till följd av den moraliskt förkastliga aktionen. Branting menade att det motståndet faktiskt skulle bli starkare än det motstånd en svensk försvarsmakt kunde frambringa.

Tycka vad man vill om de här idéerna - många har kallad dem båda naiva och korkade - men de väckte debatt och fick en stor del av svenska folket att engagera sig i frågor om jakt och nedrustning. Samtidigt spred spred sig en positiv syn på svanjakt enligt de äldre metoderna. Det fanns inget tvivel i svenska stugor om att det var moraliskt riktigt att slå sina händer om halsen på en svan och knipa åt ordentligt tills djuret sjönk ihop. Svenskar med snaror gjorde mycket för svensk svanjakt under några år, vare sig det var Mats Brantings mål med rörelsen eller inte. Tyvär fick som sagt den här goda tiden ett slut. Det ska jag berätta mer om en annan gång.