Hjärtinnerligt välkommen till svanjaktsbloggen.se(xy)! Idag ska vi återse gamla bekanta som vi senast besökte i oktober förra året. Jag tänkte återgå till ett par fina traditioner, nämligen (a) ge tips om svanjaktsmusik - dagens tips blir Stevie Wonders Superstition (kolla in videon här bara, tusan att en blind man kan se så jävla cool ut) och dessutom James Cottons live-version av Muddy Waters Mannish Boy (klicka och njut) - och (b) att skriva om...

Muskot. Skåpet var fullt av muskot, muskot från alla världens hörn, elegant sorterade i små låtor märkta med nötternas ursprung. Nykomlingen fick svindel och var på väg att välta omkull där han stod i ångorna från den jättelika buffén. Polischefen kunde bara hoppas att kollegan skulle förstå. Han gick in i köket och satte på kaffe medan von Kaktus fick försöka vänja sig vid en situation som ingen på polishögskolan förberett honom på.

Hemma i Stockholm hade han aldrig föreställt sig att någonsin flytta ifrån storstaden. Visst, det var ingen hemlighet att man kunde hamna lite varsomhelst efter utbildningen, men ungdomar med Claude von Kaktus bakgrund är väl vana vid att få som de vill.

Familjens ägor sträckte sig genom en 12-rumsvåning i ett ståtligt 1800-talshus. Fadern var läkare och mycket framgångsrik. Modern hade visserligen inga egna framgångar att skryta om, men överdrev gärna sin makes franska ursprung och talade länge om vilka pampar hans patienter var. Nu är det dock sonen i familjen vi ska fokusera på. Även om han under sin skolgång fått fina betyg som inkluderat även honom i moderns predikningar på symötena, tröttnade han ganska snart på att leva upp till familjens rykte. Han var inte helt passiv i tonåren, för på den här tiden hade man ännu inte uppfunnit datorspelen och det fanns gott om jobb för en yngling med inställsam attityd och vårdat yttre. Men föräldrarna tyckte inte att de olika ströjobb han höll sig med var passande för en läkarson.

När Claude von Kaktus fyllde 21 fick han därför en sträng uppmaning av sin far att lämna föräldrahemmet och skaffa sig en utbildning. Till faderns förtret lockade varken utbildningar i ekonomi eller juridik. Istället såg pojken sina förebilder på bioduken, i filmer där en stark, handlingskraftig man rensade upp buset från stadens gator.

Sent en kväll berättade Claude von Kaktus för sina föräldrar att han skickat in en ansökan till polishögskolan. Hans far blev så rasande att han vrålade franska svordomar genom alla de tolv rummen till sent in på natten.

Borgarsonen gjorde faktiskt riktigt bra ifrån sig under utbildningen. Studiediciplinen hade han inget problem med. Hans uppfostran hade också begåvat honom med en stark social framtoning. Han hade inga problem att få vänner, även om vissa kunde uppfatta honom som litet inställsam. Bland dessa fanns dock en av skolans lärare: Ragnar Olsson, en man med arbetarbakgrund som själv tyckte sig tillhöra dem som arbetat sig upp här i världen. Han avskydde elever som liksom Claude von Kaktus kom från rika familjer. Den attityden speglades också i hans omdöme i arbetet som lärare, vilket ledde till att många studenter blev missnöjda med honom.

Claude von Kaktus klagomål hos rektorn var inte det första som inkommit. Så småningom beslutades att Ragnar Olsson skulle återgå till sin gamla tjänst som kommisarie i stockholmsdistriktet. Claude von Kaktus blev förstås nöjd med den påföljden, men anade inte att den skulle sätta käppar i hjulet för hans egna planer att patrullera samma distrikt. Med hans goda betyg var han en av dem som hade förtur när det vid utbildningens slut var dags att söka anställning som aspirant. Han borde därför ha beviljats anställning i det distrikt han själv valt, men där ville inte Ragnar Olsson ha honom. Det var inte det att Ragnar ville ge igen, han ville bara minimera riskerna att få arbeta tillsammans med ännu en överklasspojk och drog därför i några trådar för att få Claude von Kaktus kommenderad lagom långt bort från regionen.

En eftermiddag i december anlände von Kaktus till den lilla by som skulle bli hans nya hem. Han hade sett fram emot att få parkera mitt i en flock av radiobilar och blev därför besviken när han inte såg något annat en gammal opel stå parkerad utanför polishuset. Men alla tjänstebilar var förstås ute och patrullerade. Kanske jagade de en farlig knarkliga som smugglat över norska gränsen för att sedan börja skjuta vilt mot mötande bilar. Förmodligen var det så. Kanske hade de tagit gisslan också. Claude von Kaktus rös och log på samma gång.

Så gick han uppför polishusets trappa. Han sträckte litet på sig när han läste Polismyndigheten Värmland på dörren. Sedan stannade han upp mitt steget, för på dörren stod också Folktandvården och Försäkringskassan. Han studerade huset noga därifrån han stod. Det fanns trots allt två våningar, det kanske gick att samsas om utrymmet. Då väcktes han i sina funderingar av en serie fula ord på en ful dialekt.

"Helvetes jävla fan i helvete, ditt julstjärnesrövhål, jag ska..."

Claude von Kaktus tog några steg tillbaka på trappan och fick syn på en man som försökte få upp en adventsstjärna i ett av fönstren. Mannen fäste blicken vid von Kaktus och öppnade fönstret. Han presenterade sig som Björn Karlsson och släppte julstjärnan så fort han förstått att han hade en kollega framför sig.

Inne på polisstationen fanns en dammig bänk som tycktes fungera som reception, och bakom den fyra skrivbord och några hyllor och skåp. Bara ett av skrivborden användes i själva verket, och de andra använde polischefen när han ställde ifrån sig sina kaffekoppar. Claude von Kaktus kunde snabbt räkna till över trettio stycken.

Efter att alla formaliteter var avklarade blev nykomligen litet rastlös men kom sedan att tänka på att detta ju var just det tillfälle han väntat så länge på och drömt om under hela sin utbildning; han vände sig mot polischefen och sade, aningen högtidligt, "jag behöver ett tjänstevapen". "Finns i sjön", svarade polischefen. "Ursäkta?" "Här finns inga vapen. Jag har gjort mig av med dem." Claude von Kaktus sneglade mot det stora vapenskåpet längst in i rummet, just intill köket. Polischefen fortsatte för att bli av med den yngres förvånade ansiktsuttryck: "Vapen dödar!" "Det är inte vapen, det är människor som dödar" replikerade Claude von Kaktus. "Jag vill inte vara en av de människorna" förklarade polischefen. De såg på varandra en kort stund innan Claude von Kaktus gick bort till vapenskåpet. Redan innan han öppnade det registrerade hans nosbär en doft som var bekant men inte riktigt gick att sätta fingret på.

När kaffet var klart valde polischefen ut några lämpliga nötter ur skåpet. De satt tysta en stund tills han bestämt att Claude von Kaktus haft tillräckligt med tid att samla sig. "Du borde bekanta dig med Mats Brantings teorier." "Va? Den där kuksugaren?" "Det är min vän du talar om!" Det blev tyst igen.