"Hmm, antrikå säger du?" Polischefen blev stående och tittade på måltiden som Claude von Kaktus just dukat fram. På tallriken låg två bitar entrecôte intill en sjö av ketchup. "Ta en bit om du vill." Polischefen tog en tugga som han tyckte smakade riktigt bra, även om han påpekade att det hade varit gott med en potatis till. "Du ska åtminstone ha lite krydda." Polischefen öppnade vapenskåpet varpå von Kaktus gav ifrån sig en djup suck. Men muskot till maten hade han ingenting emot. Kryddan lyfte verkligen fram stekens smak och höjde måltidens kvalitet ett snäpp.

Polischefen stod en stund och iakttog sin nye kollega. En ung och naiv grabb som varken lärt sig att koka potatis eller skilja mellan film och verklighet. Aldrig hade han varit nära naturen och upplevt de enkla vägar till njutning som nya generationer alltmer hölls bort ifrån. Polischefen började tycka litet synd om Claude von Kaktus som nu slevade upp det sista från tallriken. Kött verkade han åtminstone tycka om.

Claude von Kaktus satte igång med att diska sin tallrik när polischefen avbröt honom och fattade tag om hans arm. Det var dags att låta aspiranten ha lite roligt, och ska man få en ung kille att ha roligt behöver man förmodligen dra upp tempot en aning så som de gör på teve.

Så tänkte åtminstone polischefen när han drog med sig sin unge lärling ut i bilen. I högsta fart bar det iväg ut ur stan. von Kaktus höll fortfarande i diskborsten och hann inte släppa taget när polischefen skulle rycka den åt sig för att slänga den genom rutan. Claude von Kaktus rycktes med och slog huvudet i ratten. Bilen gled över på fel sida av vägen men polischefen lyckades i sista stund få kontroll över fordonet. När han letade efter diskborsten upptäckte han att hans medpassagerare tuppat av i sätet. Diskborsten satt kvar i handen. Polischefen tog den och gnuggade den intensivt mot den avsvimmades panna. Han vaknade inte men andades i alla fall, för när polischefen höll diskborstsen mot hans näsa steg det upp små bubblor av diskmedel i luften.

Bilen körde vidare in på en mindre skogsväg och kom snart fram till en gård. "Psst! Vi är framme, hörru!" Medan von Kaktus kvicknade till kom Tommy Kennedy ut ur huset och fram till bilen. "Nöje eller affärer?" frågade han. Polischefen nickade mot von Kaktus som tog sig för pannan och sedan torkade av händerna på skjortan. Det skulle bli nöje för tre. Tommy Kennedy hade alltid tid över när polischefen kom förbi, och eftersom detta var ett alldeles särskilt fall av att komma förbi, med hedersgäst och allt, hade Tommy Kennedy hur mycket tid som helst över.

De tre gick nedför en trappa på baksidan av huset. von Kaktus på stapplande fötter, Polischefen på ivriga och Tommy Kennedy på sina bästa festfixarfötter. De två senare drog djupa andetag. Redan på väg ned kom doften emot dem. Det tog den ganska omtöcknade von Kaktus en stund att känna igen den, och endast undermedvetet anade han först vad hans synintryck sedan skulle bekräfta: källaren var ett gigantiskt förråd av muskot.

Tommy Kennedy visade runt bland hyllorna. "Vad.. Vad gör du med all muskot?" frågade von Kaktus. Tommy Kennedy svarade med en stadig, stolt stämma: "Odlar, säljer, importerar, brukar, gömmer". "Från staten", fyllde polischefen i. von Kaktus tittade tvivlande på de båda. Men nu var inte rätt tid att stå och vara skeptisk. Tommy Kennedy plockade fram pilsner och visade herrskapet in i en gång som nu skulle komma väl till pass: muskotbowlingen.

Både käglor och klot bestod av muskotnötter. De förra vackert svarvade och de senare tilljämnade med rivjärn. När Tommy Kennedy missade käglorna tog han upp sitt sin nöt och jämnade till den över sitt glas, så länge drycken behövde den extra kryddan. De båda andra följde hans exempel. Tommy Kennedy vann de första två serierna. I den tredje försökte han låta Claude von Kaktus vinna, men diskmedlet irriterade fortfarande ögonen och istället vann polischefen som druckit mest öl och därför hade det jämnaste klotet.

Tommy Kennedy började förbereda andra aktiviteter, men polischefen hejdade honom. Muskotbiljard och muskotboule är bra saker, men polischefen ville visa Claude von Kaktus DET FINA LIVET. Ögonbindel sattes på Claude von Kaktus som sedan snurrades några varv och blev inputtad i en smal gång. Han famlade sig långsamt fram medan de båda andra ivrigt iakttog det hela. Minuterna gick tills...

"Vad i helvete?!" "Han har hittat den!" "Stryp! Stryp! Stryp! Stryp! Stryp! Stryp!" ropade polischefen och Tommy Kennedy, knappast i kör men åtminstone samtidigt. "Åh fy fan! Vad är det här?!" Claude von Kaktus förstod inte leken och drog av sig ögonbindeln. Framför honom stod en uppstoppad svan. De andra sprang in i gången och putte den skräckslagne von Kaktus åt sidan. Detta hade de gjort många gånger förr, både på lek och på allvar. Tommy Kennedy tog tag om svanens hals, vrålade att nu jävlar, nu skulle svanen få. "Ja den sa ha, den jäveln", stämde polischefen i och sparkade till svanen mot buken medan Tommy Kennedy låtsades kväva den uppstopade fågeln. Han simulerade att svanen kämpade emot. Polischefen skyndade till hjälp. Han tog ögonbindeln från Claude von Kaktus och drog den om svanens hals. "Helvete, han dör ju aldrig!"

De båda männen brottades med svanen i flera minuter innan de kunde enas om att uppdraget var slutfört. Det var dags att ta tillvara på kroppen. De försökte sätta ögonbindeln på Claude von Kaktus än en gång, men denne vägrade. Det fick vara slut med trams nu, sa han. Polischefen och Tommy Kennedy var båda uppenbarligen svårt sjuka på något sätt. Allvarliga psykoser kanske, från all muskot de stoppade i sig. "Eller så är vi bara mycket, mycket underfundiga", inflikade polischefen och log.

von Kaktus följde med upp i köket på vilkor att svanen lämnades i källaren. Nu skulle man tillreda en riktig festsupé. Detta var anledningen till att Tommy Kennedy var så glad över att ha en hedersgäst i huset; det gav honom anledning att öpnna sin heligaste frys. Efter varje lyckad jakt lagrade Tommy Kennedy ett stycke kött till bistrare tider. Nu under vintern var den reserven en guldgruva för hungriga svanjägare.

På varje köttbit i frysen fanns dessutom en liten historia om jakten. Så här stod det om den svanen de tre herrarna nu skulle äta:

SÅNGSVAN, HANE

MAJ 1982, SMÅLAND

Vinden blåste hårt denna morgon. En svanflock väntades söka skydd i skogarna. Men på vägen dit fick vi se en sjö där det hände märkliga saker. Från långt håll kunde vi skåda änder som fångats upp av vinden och slungades tiotals meter upp i luften. Vi körde närmare sjön och såg svanar driva omkring i vattnet. Efersom vinden tilltog från sydost tog vi oss fortast möjligt till sjöns nordvästra sida. Där stod vi redo på stranden när svanarna drev inåt land. En efter en plockade vi upp dem ur vattnet och lät våra snaror ta deras sista krafter ifrån dem. I vissa fall fick vi använda buntband för att hinna med den ström av trötta halsar som kom emot oss. Totalt uppgick fångsten till nio sångsvanar!

Polischefen kokade potatis och von Kaktus fick själv välja en nöt att krydda köttet med. När de satte sig till bords kände han sig äntligen hemma på den nya orten och med de nya vännerna. Stämningen var fantastisk och måltiden utsökt. Han mådde äntligen bra igen efter bilturen. Men den roligaste delen av DET FINA LIVET hade han ännu kvar att utforska.