Jag sitter vid stranden med en ståtlig svan intill mig. Vattenytan har återgått till sitt naturliga lugn. Den trycks upp mot standen i jämn takt, lugnt pulserande med det tillhörande skvalpandet som utgör ett mycket rofyllt bakgrundsljud till den här scenen. Svanen jämte mig kämpade väl. När jag kastat mig från klipporna ut i vattnet hade jag förstås missbedömt avståndet och landade ett par meter ifrån fågeln som började simma så fort den kunde för att söka skydd. Jag stötte emot botten en tre-fyra meter under ytan. En ögonblick var allting stilla - jag kunde se svanens konturer och ana de stora fötternas paddlande - tills jag tryckte ifrån med benen och sköt mig själv från botten i riktning mot mitt byte. Min lungkapacitet är absolut inget att skryta med, normalt kan jag inte hålla andan mer än en halv minut, men nu med alla mina krafter samlade, koncentrerade och inriktade på en enda sak, det tydliga målet uppe vid ytan, hade jag inte en tanka på att hämta syre.

Jag ser på det döda djuret intill mig och kan inte låta bli att le. Det känns som en vän ligger där, någon man tyckt mycket om, delat fina stunder med. Minnen av lyckliga stunder, det är kopplingen man har till någon man saknar, minnen av de roliga saker man upplevt tillsammans, men saknaden implicerar något slags avbrott i kontakten. Folk försvinner, folk dör.

Jakt är något mycket speciellt att uppleva tillsammans. Man måste koncentrera sig helt och fullt på vad man håller på med, man öppnar sina sinnen för att ta in alla detaljer som kan vara relevanta. Kanske är det därför särskilt lätt att känna samhörighet under en jaktexpedition; utan att tänka på det tar man in en stor mängd information om kamraternas rörelsemönster och uttryck. Det är dessutom en enastående upplevelse man genomgår tillsammans när jakten ger frukt. Men att själva frukten, bytet, blir föremål för så starka känslor hos jägaren att man faktiskt saknar djuret när man dödat det... Det är åtminstone för mig något nytt.

Jag närmade mig mitt byte och såg nu tydligt de stora fötterna. Utan att tänka efter tog jag tag om svanens hala lemmar och drog ned henne under ytan. Jag fick upp händerna på den vita ryggen och tryckte den ned under mig i vattnet. fjädrarna lyfte i vattnet och vingarna svängde ut ett slag medan näbben desperat kämpade för att få suga i sig av luften ovan ytan. Jag måste överraskat henne ordentligt, halsens snabbt svepande rörelser liknade inget beteende jag tidigare sett hos en svan. Jag tog tag om den för att koppla det dräpande greppet, men plötsligt fann jag mig med den oranga näbben i höjd med min haka. Ögonen stirrade in i mina och svanen verkade sluta kämpa. Vi hängde så, stilla under ytan och tittade på varande i flera sekunder tills näbben gjorde ett hastigt utfall för att bita mig. Jag tryckte halsen ifrån mig men kunde inte med att pressa samman mina fingrar runt de vita fjädrarna den här gången heller. Än en gång såg jag in i svanens ögon. Sedan svartnade det.

När jag kom till medvetande låg jag några meter upp på stranden. Jag hostade upp vatten och såg mig omkring. Vid min vänstra sida låg den vita kroppen. Jag drog försiktigt handen över de kalla fjädrarna.

Kanske är jag fortfarande litet för omtöcknad för att förstå situationen, men jag tror det varit en värdefull upplevelse jag varit med om. Kanske är svanar inte så olika människor. Kanske kan de bli våra vänner. Jag tittar på svanen igen. Jag tror ... rör den sig eller är det jag som hallucinerar?

"Björn! Björn!"

Han kommer gående lugnt över stranden med en väska i handen. Hans kläder är lika våta som mina, men han är bra mycket piggare. Han drar fram en öl och räcker mig. Sedan tar han upp sin yxa och innan jag hinner reagera har han kapat halsen rakt av. Jag skynder mig att öppna ölen, tar en klunk och blickar ut över vattnet. Doften från det grillade köttet kommer trots allt att passa perfekt in i den här idyllen.

Tommy Kennedy, 1965